Historik

(Allt på denna sida är direkt hämtat ur Gunnar Larssons
bok ”En bok om Möklinta socken”
)

Möklinta socken i Över-Tjurbo Härad omfattar Västmanlands nordöstligaste hörn mellan Dalälven i norr och Sala i söder. I öster gränsar Möklinta till Enåker och i väster till Västerfärnebo.
Den totala arealen uppgår till 25 545 ha. Därav är ca 3 800 ha åker och ca 17 500 ha skog. Av de större sjöarna kan nämnas Storsjön i socknens centrum, Hallaren i den östra och Storljusen i den sydvästra delen.

Socknens namn

Socknens namn har under långt tid intresserat invånarna. I folkliga tolkningar från 1800-talet, utgick man från de två sammansatta orden i namnet Mö-klinta. Enligt sägnen skulle två möer från Klinta (vilket är en av byarna i Möklinta, Reds anm) varit namngivare till socknen: ”Byggnadsarbete med vår kyrka skulle ha påbörjats omkring 1350 men blivit avbrutet av att digerdöden härjade i församlingen så att bara 18 personer överlevde. I byn Klinta blev endast två äldre möer kvar och de blevo mäkta rika. De förklarade sig villiga att bekosta uppförandet av västra kyrkogaveln. Detta skulle bliva ett stående minne av möerna från Klinta.”
(källa: Nedtecknade minnen av Bernhard Vaernborg, född 1876 i Valsätra.

Den vetenskapliga tolkningen av namnet påstår något helt annat. Namnet Möklinta skrevs år 1339 Myclitum. Förleden i namnet kan översättas till mykil (stor), uttal på Möklintamål mökkel, efterleden är pluralis av ordet löt (sluttning, sluttande äng). Mykiln (Mökkeln) var troligen ett äldre namn på nuvarande Storsjön. En direkt översättning av namnet Möklinta skulle då bli ”sluttningarna vid sjön Mökkeln”.

(källa: Ståhl,H. Ortnamn i Västmanland, sid: 32).

Möklinta omnämns första gången i skrift år 1258. I ett pergamentbrev omtalas att, ”biskop Magnus lade Österbo från Sala till Möklinta eftersom vägen till Sala var så dålig”.
(källa: Ekström, G. Västerås stifts herdaminne, sid: 702.).

Bebyggelsehistoria

Socknen delas på mitten av den stora rullstensåsen som går från söder till norr, en gren av Badelundaåsen, i Möklinta kallad Fornebyåsen. Den var socknens första vägförbindelse med södra Dalarna. Kyrkan, byggd på 1400-talet, ligger högt och vackert på den stora rullstensåsen mitt i socknen där vägarna möts. De första fasta boplatserna låg utefter åsen, ett högt läge, där närheten till fiskevatten och jaktmark gjorde att de första stenåldersmänniskorna fann platsen tilltalande.
Bebyggelsen under den äldre stenåldern, ca 5000 år f Kr, var av naturliga skäl en utpräglad strand- och kustbebyggelse. Jakt och fiske var den viktigaste näringen. Havsytan låg då ca 70 m högre och hela socknen bestod av en stor skärgård. De första människorna som bosatte sig i Möklinta kom från Krylboområdet.
(källa: Olsson, E. Stenåldern i Västmanland.)

Ett tjugotal stenåldersboplatser har påträffats i Möklinta. Det enda som återstår av den dåtida bosättningen är s.k. kvartsavslag från verktygstillverkningen. Dessa ligger i regel på 70 m nivån, dåvarande strandlinjen. Ett undantag från denna regel är boplatsen i byn Bår som låg ca 85 m över havet. Den kan vara betydligt äldre än de övriga påträffade boplatserna.
(källa: Rubinsson, L. Fornminnesinventeringen i Möklinta.)

Befolkningsutveckling

Möklinta är en utpräglad jordbruksbygd med ett fåtal små företag. Den stora skogsarealen är betydelsefull för de många små kombinerade jord- och skogsbruken. År 1850 var 78 % sysselsatta i jord- och skogsbruk. Den andelen hade år 1900 minskat till 55 % och år 1970, sista året som Möklinta var egen kommun, var endast 14 % sysselsatta i modernäringen.

Folkmängden har också under årens lopp förändrats både upp och ned. I den äldsta bevarade förteckningen över byar och bönder, en skattelängd upprättad år 1371, är 41 bönder och 2 hantverkare upptagna. Sammanlagt 23 byar/gårdar, bynamnet kunde beteckna endast en gård år 1371, omnämns i denna skattelängd. De byar/gårdar som ägdes av adeln eller kyrkan erlade ej någon skatt till kronan och är således ej upptagna i denna skattelängd. Botebo, Lisselbo, Sonnbo, Sund, Vigelsbo och Hede är exempel på detta. Dessa byar/gårdar omnämns i andra handlingar från 1300-talet.

Anna Billman